. 

Jag var väl kring 16 år när livet började ta fart för min del, när jag hade gått ur nian och träffat min stora kärlek, min första riktiga kärlek. Jag skulle flytta då jag kommit in på ett gymnasie på annan ort och jag skulle lämna både kärlek och min bästa vän på hemmaplan. Jag valde att gå min egen väg istället för att följa "de mina" som stannade på hemmaplan. Det är väl en sak med mig att, när jag fått för mig något så kan inget stoppa mig (på gott och ont)

Jag minns kvällen innan flytten, jag, min kärlek och min bästa vän satt på mitt rum. Lyssnade på musik och grät, jag precis sådär tonårsaktigt som det ska vara i den där åldern, roxette som spelades i bakgrunden, de torkade rosorna på väggen, den tuschpennsmålade telefonen, tomma ölburkar som prydde bokhyllan. Vad jag inte visste då var att det nog var ett livslångt avsked, för efter den kvällen skulle inget någonsin bli som det varit förut mellan oss. Jag minns alla fina saker vi sa till varann, lovade varann evig vänskap och kärlek osv. Sedan var allt över. Bara sådär, som en punkt i en mening.

Jag minns första skoldagen, min biologiska pappa följde med mig upp och vi satt på gräsmattan medan vi lyssnade på rektorns tal. Alla nya ansikten runt om mig på en helt okänd ort. Här skulle jag bo i 3 år, här skulle jag bli något. Jag minns doften av nyslaget gräs, blandat med doften från röken av cigaretten jag rökte. Jag minns känslan att gå in i det rum jag blivit tilldelat och tankarna som for igenom mig att jag skulle bo där i det lilla rummet i 3 år. I ett cementhus, med 30 tal små rum. Ett litet träskrivbord som många andra studenter före mig hade använt, där de rispat in sina namn. Små brännmärken i bordet efter cigratter som egentligen inte fick rökas på rummet, den säng jag skulle sova i med ribbotten och även i träkanterna på denna var det inrispat små meddelanden som flera innan mig skrivit i smyg. De tomma kala väggarna i vit väv och den brunradiga gardinen i fönstret. 

Det var någonstans här min resa egentligen började. Och jag tror ärligt talat inte att jag skulle vilja ändra på något idag eftersom alla erfarenheter jag har i mitt bagage har gjort mig till den jag är idag.

Med ett nyvunnet självförtroende så var första skoldagen en baggis. Att mingla bland alla nya klasskamrater, visa upp sig som en helskön avslappnad tjej med glimten i ögat och alltid nått skämt i skjortärmen. Det gick bra för mig! Och jag tror att jag var långt ifrån ensam om den känslan, för alla jag mötte hade samma glada attityd. En nystart för oss alla i våra korta liv, en chans att börja om på något nytt och spännande..........

Dagarna gick, veckorna gick och det var en spännande tid. Det var en bra sammanhållning av alla eleverna som bodde på skolan, jag tror nog att vi trivdes med varann allihop. Lärarna var också bra och studierna gick som smort, det var inte lika tungjobbat och påklistrat som i högstadiet, och man kände en slags trygghet att veta att det inte var några krav på att lära längre. Känslan att veta att man själv valt att vara där och att man hade makten att avsluta studierna om man ville, blev som en slags trygghet och ingav en kampkänsla att man skulle sköta skolan till punkt och pricka. (jag var slarvig och trött på skolan i högstadiet) 

Jag hade med mig min lånehäst på skolan också som skulle tas hand om, en helt fantastisk kille som alltid var lika glad att se mig när jag kom ner i stallet. Vi hade ett stall nedanför våran skola som man kunde få hyra in sin häst på om man ville. Livet lekte!

Efter ett par månader hände något med mig dock. Jag är inte säker på hur det hela började men jag tappade aptiten. Förstod inte riktigt varför eftersom jag hade det så bra, jag var lycklig. Dagarna gick och jag kunde inte förmå mig att äta, jag levde på svartvinbärssaft. Jag vet inte hur länge denna svält pågick, men jag vet att sista veckorna så gjorde jag inte mer än sov, tog hand om hästen, drack saft och sov. Jag skolkade från lektionerna, jag drog mig undan alla vänner. En helg åkte jag hem och tog med mig min lånehäst. Jag orkade inte ta hand om honom längre, sa att jag hade tröttnat på honom och att han skulle tillbaka till sin ägare.

Jag vet nu idag att min mamma var orolig för mig för jag hade blivit så mager och tappat mycket hår. Och att jag nu ville lämna tillbaka min kamrat som jag hade haft i så många år var en stor varningsklocka för henne.

Hon ville att jag skulle börja komma hem varje helg hädanefter så hon kunde ha någorlunda koll på mig, detta sa hon inte bokstavligt till mig då (gissar på att hon var taktiskt, eftersom jag troligtvis inte hade kommit hem då) Men helgen gick fort undan och under den tiden hann jag lämna min stora kärlek, eller jag tror att det var han som lämnade mig efter en otrohetsaffär som jag hade lyckats ställa till med (minnerna är lite luddiga från den här tiden) Jag återvände till skolan, till min självsvält och nu hade jag inte längre något att ta ansvar över, så jag fortsatte min skolk, och mitt sovande. Vid ett tillfälle så sov jag nästan i 2 dygn i sträck, minns hur jag stod framför spegeln på toan och tittade på mig själv när jag väl hade vaknat. Jag var vit i ansiktet, hade stora blå ringar under mina ögon och håret rasade när jag tog på det. Jag minns att det svartnade för ögonen och att jag vaknade upp på golvet. Sedan minns jag inte hur allt gick till som riktigt men jag tror att det var någon av vännerna som såg till att ringa min mamma, för hem for jag. Och mamma var utom sig av oro! Jag hamnde på sjukhus, och på en ätstörningsmottagning. Sedan var det slut med gymnasiet för min del (åtminstone för detta år), min mamma tordes inte skicka tillbaka mig igen då lärarna inte hade haft bättre koll. Jag fick insikt i att jag hade drabbats av anorexia enligt doktorerna, en sjukdom jag inte hade hört talas om innan. Och jag höll inte med doktorerna heller för den delen, jag fösökte förklara för dem att jag inte ansåg mig vara tjock och det inte var därför jag slutade äta, utan helt sonika för att jag inte hade någon aptit. Men vem lyssnar på en 16 åring?

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Efter några tumultartade veckor så har jag ännu inte landat, och från att varit så gott som ångestfri i flera år så är den tillbaka med full fart. Ja det finns orsaker, stora orsaker. Jag har inte ens orkat bry mig om att jag har en blogg, har stru...

Har inte orkat blogga nått, har ingen energi kvar längre. Jag kämpar för att hålla huvudet över ytan hela tiden. Jag och min sambo har pratat ut och bestämt oss för att försöka få detta att fungera. Det är bra! Vi har även gjort ett försök till några...

Ja just nu känns det skit! Sonen fortsätter att smygröka, vad ska jag göra? Vad ska jag säga? Då det inte vill gå in! Han har uppenbara bekymmer men vill inte prata, jag finns ju här. Vet varken ut eller in. Jag har mer ångest, vill inte vara kva...

Har fått landat lite efter dessa dagar, konstigt nog har det nog varit bra för mig att arbeta. Komma hemifrån några timmar och få lite distans från allt. Att jag sedan har världens goaste kollegor som jag kan ventilera med är en bonus. Jag har fort...

Jag orkar inte med allt tjafs, jag orkar inte jag går under, jag drunknar. Ja så känns det idag. Just idag skulle jag vilja fly från allt och alla, packa väskan och försvinna i 10 år. Komma tillbaka och allt skulle vara solsken och gröna skogar igen....