Har inte orkat blogga nått, har ingen energi kvar längre. Jag kämpar för att hålla huvudet över ytan hela tiden. Jag och min sambo har pratat ut och bestämt oss för att försöka få detta att fungera. Det är bra! Vi har även gjort ett försök till några nya rutiner hemma, som gäller både oss vuxna som barn.

JAg känner mig dock som en jäkla urkokt spagetti, men jag försöker verkligen. Jag kämpar verkligen....eller gör jag det? Jo jag försöker låtsas att allt är som vanligt med mig, och att allt rullar. Jag ska försöka 110 % att få våra rutiner hemma att fungera, hur svårt det än må vara. Jag kan inte bryta ihop, det tjänar ingen på. Jag måste vara stark, framförallt för mina barnsskull. Jag måste orka driva igenom allt för att det ska fungera bra för sonen, han som håller på att växa upp och gör sina små revoltförsök, jag måste vara stark för min dotters skull då hon är i en känslig växaupp ålder, jag måste även försöka vara stark för min sambos skull också som faktiskt påbörjat en utbildning och behöver mig.

Vad behöver jag? Vad behöver jag?

Ja just nu känns det skit!

Sonen fortsätter att smygröka, vad ska jag göra? Vad ska jag säga? Då det inte vill gå in! Han har uppenbara bekymmer men vill inte prata, jag finns ju här. Vet varken ut eller in.

Jag har mer ångest, vill inte vara kvar i mitt förhållande längre......

Det känns som att det kommit en rejäl svacka för våran lilla familj just nu och jag vet inte hur jag ska vända den här sjunkande båten.

Har fått landat lite efter dessa dagar, konstigt nog har det nog varit bra för mig att arbeta. Komma hemifrån några timmar och få lite distans från allt. Att jag sedan har världens goaste kollegor som jag kan ventilera med är en bonus.

Jag har fortfarande oron kvar i kroppen, men när barnen mår bra så mår jag bra.....så enkelt är mitt liv. Min käre son kom och väckte mig efter jag fått sova i hela 3 timmar, jag var trött som ett as men klev upp (hade arbetat natt gick och lade mig vid 08 men somnade inte förren 10) så var det full fart fram, upp klä på sig och skjutsa till vänner. Blev lite extra glad när han frågade om en av de nyare vännerna fick övernatta. Då jag inte skulle vara på plats själv eftersom jag är på jobbet så frågade vi om det var okey för fadern i familjen och det var det givetvis. Så alla glada och nöjda och en slags ro infann sig i hemmet igen.....Kottan var på gott humör också, även fast hon bråkat och sett till att storebror verkligen fick kämpa de där timmarna jag sov så gick det liksom vägen ändå (jag har en kavat bestämd dam som är duktig på att sätta tjursidan till mot sin storebror) Hon var så nöjd när hon sprallandes fick låna kusinens lilla hund och leka med. Jösses vad den hunden och min kotta är lik varann till sättet, spralliga lekfulla otåliga och *harkel* lite döv när ordet NEJ eller "lugna ned dig" ljudas fram.

Så efter några intensiva timmar på jobbet så har det även lugnat sig här, och jag håller på att DÖÖÖÖ av trötthet. Nu är det inte många timmar kvar tills ajg får sluta och IDAG får jag sova riktigt eftersom farmor är hemma och passar barnen :) Tack gode värld för det!

Jag orkar inte med allt tjafs, jag orkar inte jag går under, jag drunknar. Ja så känns det idag. Just idag skulle jag vilja fly från allt och alla, packa väskan och försvinna i 10 år. Komma tillbaka och allt skulle vara solsken och gröna skogar igen. Nä självklart skulle jag ALDRIG göra det, men att jag känner så just idag går inte att förringa. Jag känner mig som en bov att jag måste hålla på att sonen ska hålla sig hemma efter kl 18 idag, dels är han förkyld och dels måste han hjälpa mig att se efter lilla kottan imorgon. Han blir givetvis ARG och hatar mig och sin "far".....ja det är inte roligt men jag hittar ingen barnvakt, inte min sambo heller. Och eftersom sambon pluggar på vardagarna utan inkomst måste han arbeta extra på helger när han blir inringd. Hade ett långt samtal med min son idag och jag förstår att han blir arg, jag förstår att han hellre vill vara med sina vänner. Men det är inte möjligt alla helger, tyvärr. Jag känner mig som en bov, det går inte att komma undan, och i mina svagaste ögonblick så känner jag att jag vill släppa honom helt och låta han göra vad fasen han vill, när han vill (Nej det skulle aldrig heller inträffa, bara en känsla)

Jag är hypersensitiv och känner precis genom honom hur han känner sig orättvist behandlad, jag ser på honom besvikelsen och ilskan över att inte få göra det han tycker om, han är så förbaskat duktig i skolan och han sköter för det mesta allt vi ber om, därför smärtar det desstu mer att inte låta honom göra det han vill.

Så just idag känner jag att jag bryter ihop, jag känner mig inte lämpad som mamma, jag känner mig värdelös, det känns som att jag gör nått fel, jag blir arg på mig själv, jag blir arg på min sambo, jag vill linda in mina barn i bomull och låta de få göra allt de älskar, jag vill inte att mina barn ska vara arg på mig, jag vill vara världens coolaste snällaste mamma i hela världen.......verkligheten ser annorlunda ut. Mina barn har regler och ramar och de hatar det......jag hatar det......Ångesten byggs på så fort jag stänger dörren och far till jobbet, jag är stark och stadig inför mina barn, håller på det jag sagt......åker iväg mot jobbet.......bryter ihop totalt!

Är det såhär det ska vara? Vad kommer hända med relationen mellan mig och mina barn? Kommer de hata mig för all framtid? Suck jag orkar inte......snälla låt allt bli enkelt igen!

Snälla låt allt bli enkelt igen, snälla snälla snälla!!!!!!

Igår satt jag och sambon och tittade på tv:n, han ställer sig upp och ska precis gå in i köket då tv:n byter kanal av sig själv och går in i menyn. Jag som verkligen tror att andar finns hajjar till på en gång. Min sambo dock tycker det hela är humbug och fnyser till. Nåja visst kan allt elektroniskt strula ibland och föra sitt eget liv. Vi körde uteslutningsmetoden att tvdosan skulle ha kommits åt, men den låg orörd kvar på bordet. Skrev om det på facebook och min kloka släkting tyckte att det lät mest som elektronikstrul....Ja vi släppte det där iallafall.

lite senare på kvällen så sitter vi åter igen och tittar på tv:n då bordsfläkten helt plötsligt startar...hur förklarar man det då?

Nåväl min sambo såg faktiskt lite blek om nosen ut vid det här laget, fläkten går inte att bortförklara på något sätt. 

Vad vill mina påhälsare? Det var ju inte längesedan jag hade besök på mitt jobb av dem som ni säkert minns från tidigare inlägg. Jag har frågat, men inga svar kommer. Skulle behövt en synsk person nu känner jag.