trubbsla

Camiljont kallas jag, jag är född en solig vinterdag 1981. 

Idag som vuxen har jag två barn, en nybliven tonåring och en liten kotta på 5 år. Jag lever med min sambo, barnen och våra två kattor, för att inte glömma kaninen och de två ormarna samt hästen som vi lånar.

Vägen till mitt Svenssonliv har varit krokig och jag är idag mycket mycket glad över mina bedrifter.

Jag har ett arbete som jag är oerhört stolt över och verkligen älskar.  Jag är med och räddar liv.

En spådam sa till mig en gång att hon såg mig sitta och skriva, och skriva skulle jag fortsätta med. Många år har gått och pennan har alltid varit ett verktyg för mig att få ventilera, även om jag sedan slängt allt som någonsin skrivits ner så har det alltid varit skönt att få kräkas ord, knövla ihop papperet och kasta det.

Känslan att slänga allt som har varit jobbigt i en soptunna har nog räddat mitt liv både en och två gånger.

Jag har levt hela mitt vuxna liv med depression och social fobi. Och har alltid varit tyst om det pågrund av rädsla att hamna i ett fack. Det finns inget på min utsida som kan tala om vad jag har för sjukdom, och jag kan glatt berätta att jag sedan många år tillbaka har allt under kontroll. Tack vare god sjukvård, fina anhöriga och bra mediciner.

Att jag inte talat om detta tidigare är som sagt var dels för att inte vilja hamna i ett fack, jag vill inte att folk ska titta på mig och se "hon som är/var deprimerad" för det är inte det jag vill att folk ska tänka när de ser mig, jag vill att de ser Camiljont! 

Men kanske är det dags för mig att bryta tystnaden, det kanske är dags för mig att skriva igen, denna gång ocensurerat och utan att knövla ihop papperet och kasta det. Jag tror att det kanske finns någon där ute som kan känna igen sig, kanske se att det finns ljusningar i allt mörker. Någon som kan se att det går att ha en normal vardag och att man är människa och inte en sjukdom. 

Det kanske sticker i mångas ögon när jag säger att alla KAN komma på fötter igen, inte bara för att jag gjorde det utan för att i varje människa bor ett litet ljus som bara väntar på att få bryta fram. Det är bara att tillåta det att få lysa.

Välkommen till mig.