Sitter åter igen på jobbet, en lugn natt *peppar ta i trä"

Läser runt på lite olika sajter bland annat #aftonbladet och får ångest. Ni vet den där krypande känslan i kroppen, när håren reser sig på armarna och man får en klump i halsen. Mitt hjärta börjar att ticka lite snabbare och det känns som att någon har krypit in i mitt bröst och sakta kramar åt lungorna så luften blir allt svårare att dra ner i dem, huden börjar sakta bli lite fuktigare tills en liten svettpärla bildats och bestämmer sig rinna nerför min rygg. Varför denna reaktion då? Jo denna gång pga av vädret.

Igår när jag läste artiklar så var det mer en känsla av "frisk" ångest, ni vet medlidande för de drabbade i Syrien.

Idag sitter ångesten i längre känns lite åt det sjukare hållet och jag kan inte riktigt bli kvitt den. Tankarna börjar mala om världens undergång, och på nått sätt så lyckas jag rulla tankesnöbollen större och större och helt plötsligt har jag skapat mig en bild i huvudet hur jag förtvivlat kramar mina barn innan en enorm blixt slår ner och förgör hela mänskligheten. Det är helt sjukt hur mitt huvud fungerar och omedvetet lever jag mig in i känslan av att snart ska dö, känslan att mina barn ska dö, alla jag älskar runt omkring mig ska dö. Och allt blir så verkligt, otäckt verkligt och ångesten ligger nu upp på 10 om jag ska räkna enligt 1-10 skalan.

Det är då pennan brukar åka fram i vanliga fall, så det här med bloggen är något nytt för mig. En chans att landa i verkligheten igen och mentalt se framför mig att allt är lugnt och behagligt. Ingen jag älskar kommer dö av en jätteblixt, vi är trygga.

En sak som jag tror få barnlösa är medvetna om är att den dagen man blir förälder är den dagen man bestämma sig för att ha sitt hjärta utanpå kroppen, på livstid!

Jag hade alltid en naiv tro att det skulle bli lättare ju större barnen blev. Men denna sommar har jag kallt insett att det blir VÄRRE ju större barnen blir. min nyblivne tonåring har alltid varit foglig, alltid varit lugn och alltid lyssnat på vad man har sagt åt honom. Jag har nog inte ens insett hur bortskämd jag varit med detta barn. När han var nyfödd sov han nästan hela nätterna, han åt som han skulle, var lugn och glad jämt. Dagistiden gick hur bra som helst och han utvecklades snabbt och var duktig på allt han gjorde. Hamnade inte i några konflikter med andra barn och var en god kamrat redan då. Lika i skolan senare, han är smart, duktig i skolan och har redan höga betyg, är populär och har massor av vänner. Jag som mamma har verkligen åkt på en räkmacka. Mina små orosbekymmer har väl varit vid sjukdomar, dom där ettriga förkylningarna, eller magsjukorna som givetvis kommit som ett brev på posten (precis som det gör för alla barn) mammahjärtat har gått sönder när man sett sitt barn må dåligt.

Nu börjar han i årskurs 7 och denna sommar har han verkligen blommat upp, med alla hormoner och tankar som hör till tonåren. Och min prövning som mor har nu börjat. Det är ett ständigt tjat om att passa tider, ett ständigt tjat om att vara försiktig, att försöka hjälpa till hemma osv....listan kan göras lång.

Min foglige son har nu börjat tänja på gränserna, börjat tänja ut navelsträngen kan man säga. Jag har nu inte koll 24 timmar om dygnet på vad han gör. Jag försöker verkligen, det ska gudarna veta. Men en sak som jag märker nu är att han utökat sin bekantskapskrets och det innebär att jag inte längre känner föräldrarna till hans nya vänner, vilket är svårt för en nybliven tonårsförälder! Jag vill ha full koll på mitt barn, jag vill kunna lita på att jag packat hans ryggsäck rätt och att han fortsätter vara den här kloka smarta grabben livet ut.

Jag måste låta honom testa sina vingar också, givetvis förstår jag det och jag kämpar nu med att låta honom ha frihet under ansvar. Dvs att han gärna får vara med sina vänner, jag låter honom tillochmed följa med de nya äldre vännerna till byn när de åker epa. Men jag vill att han är hemma till en viss tid och jag vill att han hör av sig emellanåt och berättar om de ska på andra ställen än där de befinner sig. Mitt hjärta är i kaos och pulsen hög för jämnan. Helst av allt vill jag att han är hemma, i tryggheten med mig.

Jag håller hårt om min femåriga kotta och och vet att tiden går så jäkla fort och det dröjer inte länge tills även hon står i dörren 13 år gammal.

Jag är inte gammal, jag fick barn när jag var 20. Det var inte längesedan jag själv var där, och det känns besynnerligt.

jag pratade med min mamma förut och förklarade att det är ångestfyllt att inte ha samma koll längre, och hon kunde inte trösta mig för fem öre. hon sa bara "Camiljont, det här är bara början"

Fy jag gruvar mig inför alla prövningar som tonåren hör till.....första fyllan, första skolken, första olyckliga kärleken osv. Jag vill inte tro att mina barn kommer gå igenom det, jag vill verkligen tro att de båda kommer vara två helylle människor som inte kommer testa sånt. Som aldrig någonsin kommer dricka alkohol eller tjuvröka. Och om sanningen ska fram så hoppas jag innerligt att de slipper bli deprimerade, jag hoppas att min lilla trasiga gen inte går i arv och att de får ett enkelt liv. Hänger allt på mig nu? Har jag, och gör jag rätt i deras uppfostran?

Jag kommer aldrig att få några svar på det här nu, facit kommer väl när de är vuxna.

En stund senare.....

Vad tror ni händer? Ja bara en stund efter jag skrivit detta inlägg ringer min käre sambo (jag är på jobbet) och berättar att sonen rymt ut. VA! skriker jag. Ja lugn nu gumman säger min sambo, det är inte så farligt som det låter. Han och hans övernattningskompis hade varit flitiga och lagt kuddar under täcket så man skulle tro att de låg och sov. Sedan hade de smitit ut på gården och var inte långt hemifrån, MEN klockan halv tre på natten en lördag. Näe det är inte okey för mig! Det ä inte heller okey för min sambo. Visst bor vi lantligt till, men det spelar ingen roll Min nyblivna tonåring VET att han inte har något ute att göra sent, han vet att han ska vara hemma. Tack och lov så vaknade min sambo av att dörren gnekade. Så sambon fick ringa upp hans komis föräldrar och berätta vad våra påhittiga grabbar hade gjort och vännen blir tryggt eskorterad till sitt eget hem imorgonbitti. Min käre son får räkna med att följa sin mor och far överallt för en tid framöver, det blir då inte med sina vänner han kommer få vara med.

Åh jag blir så less! Vart tog min goa snälla kloka son vägen? samtidigt vet jag att man som tonåring testar gränser och jag är glad att det inte är värre påhitt än såhär. Men jag är inte redo! får jag säga så? Jag är inte redo att gå igenom allt detta, jag vill ha full koll! Jag är inte redo för att vara tonårsförälder nu, kunde han inte vara liten ett tag till!

Varje sommar så lånar vi en häst av en kollega till mig, denna häst är helt underbar och passar min dotter perfekt. De har liksom hunnit växa ihop med varann. Hästen är gammal och underbar med barn, och hon har lärt min dotter mycket på dessa två somrar vi fått rå om henne.

Ikväll kom frågan "Vill ni ta över henne helt?"

Hundra tankar flyger igenom mig, hinner jag? Har vi råd? Har jag ork?

Försöker att tänka igenom en för och nackdelslista.

Vi älskar hästen otroligt mycket, hon är som en del av mig och dottern. Hon har aldrig varit skadad i hela sitt liv, hon är 22 år gammal men är av en ras som blir långt över 30, hon är inte dyr att ha i varken mat eller stallplats, 3 månader under sommaren är det absolut inga problem med tid eller ork. De dagar min dotter inte vill dit så tycker jag att det är mysigt att vara där och pyssla. Går jag ner 20 kg så är det inga problem för mig att rida henne heller (ja jag har 20 kg övervikt)

Nackdelarna då, det är väl oförutsedda utgifter, hennes ålder till trots, eksemhäst, och just det här att orkar jag detta året runt?

Ååååå jag vill, men klarar jag detta?

. 

Jag var väl kring 16 år när livet började ta fart för min del, när jag hade gått ur nian och träffat min stora kärlek, min första riktiga kärlek. Jag skulle flytta då jag kommit in på ett gymnasie på annan ort och jag skulle lämna både kärlek och min bästa vän på hemmaplan. Jag valde att gå min egen väg istället för att följa "de mina" som stannade på hemmaplan. Det är väl en sak med mig att, när jag fått för mig något så kan inget stoppa mig (på gott och ont)

Jag minns kvällen innan flytten, jag, min kärlek och min bästa vän satt på mitt rum. Lyssnade på musik och grät, jag precis sådär tonårsaktigt som det ska vara i den där åldern, roxette som spelades i bakgrunden, de torkade rosorna på väggen, den tuschpennsmålade telefonen, tomma ölburkar som prydde bokhyllan. Vad jag inte visste då var att det nog var ett livslångt avsked, för efter den kvällen skulle inget någonsin bli som det varit förut mellan oss. Jag minns alla fina saker vi sa till varann, lovade varann evig vänskap och kärlek osv. Sedan var allt över. Bara sådär, som en punkt i en mening.

Jag minns första skoldagen, min biologiska pappa följde med mig upp och vi satt på gräsmattan medan vi lyssnade på rektorns tal. Alla nya ansikten runt om mig på en helt okänd ort. Här skulle jag bo i 3 år, här skulle jag bli något. Jag minns doften av nyslaget gräs, blandat med doften från röken av cigaretten jag rökte. Jag minns känslan att gå in i det rum jag blivit tilldelat och tankarna som for igenom mig att jag skulle bo där i det lilla rummet i 3 år. I ett cementhus, med 30 tal små rum. Ett litet träskrivbord som många andra studenter före mig hade använt, där de rispat in sina namn. Små brännmärken i bordet efter cigratter som egentligen inte fick rökas på rummet, den säng jag skulle sova i med ribbotten och även i träkanterna på denna var det inrispat små meddelanden som flera innan mig skrivit i smyg. De tomma kala väggarna i vit väv och den brunradiga gardinen i fönstret. 

Det var någonstans här min resa egentligen började. Och jag tror ärligt talat inte att jag skulle vilja ändra på något idag eftersom alla erfarenheter jag har i mitt bagage har gjort mig till den jag är idag.

Med ett nyvunnet självförtroende så var första skoldagen en baggis. Att mingla bland alla nya klasskamrater, visa upp sig som en helskön avslappnad tjej med glimten i ögat och alltid nått skämt i skjortärmen. Det gick bra för mig! Och jag tror att jag var långt ifrån ensam om den känslan, för alla jag mötte hade samma glada attityd. En nystart för oss alla i våra korta liv, en chans att börja om på något nytt och spännande..........

Dagarna gick, veckorna gick och det var en spännande tid. Det var en bra sammanhållning av alla eleverna som bodde på skolan, jag tror nog att vi trivdes med varann allihop. Lärarna var också bra och studierna gick som smort, det var inte lika tungjobbat och påklistrat som i högstadiet, och man kände en slags trygghet att veta att det inte var några krav på att lära längre. Känslan att veta att man själv valt att vara där och att man hade makten att avsluta studierna om man ville, blev som en slags trygghet och ingav en kampkänsla att man skulle sköta skolan till punkt och pricka. (jag var slarvig och trött på skolan i högstadiet) 

Jag hade med mig min lånehäst på skolan också som skulle tas hand om, en helt fantastisk kille som alltid var lika glad att se mig när jag kom ner i stallet. Vi hade ett stall nedanför våran skola som man kunde få hyra in sin häst på om man ville. Livet lekte!

Efter ett par månader hände något med mig dock. Jag är inte säker på hur det hela började men jag tappade aptiten. Förstod inte riktigt varför eftersom jag hade det så bra, jag var lycklig. Dagarna gick och jag kunde inte förmå mig att äta, jag levde på svartvinbärssaft. Jag vet inte hur länge denna svält pågick, men jag vet att sista veckorna så gjorde jag inte mer än sov, tog hand om hästen, drack saft och sov. Jag skolkade från lektionerna, jag drog mig undan alla vänner. En helg åkte jag hem och tog med mig min lånehäst. Jag orkade inte ta hand om honom längre, sa att jag hade tröttnat på honom och att han skulle tillbaka till sin ägare.

Jag vet nu idag att min mamma var orolig för mig för jag hade blivit så mager och tappat mycket hår. Och att jag nu ville lämna tillbaka min kamrat som jag hade haft i så många år var en stor varningsklocka för henne.

Hon ville att jag skulle börja komma hem varje helg hädanefter så hon kunde ha någorlunda koll på mig, detta sa hon inte bokstavligt till mig då (gissar på att hon var taktiskt, eftersom jag troligtvis inte hade kommit hem då) Men helgen gick fort undan och under den tiden hann jag lämna min stora kärlek, eller jag tror att det var han som lämnade mig efter en otrohetsaffär som jag hade lyckats ställa till med (minnerna är lite luddiga från den här tiden) Jag återvände till skolan, till min självsvält och nu hade jag inte längre något att ta ansvar över, så jag fortsatte min skolk, och mitt sovande. Vid ett tillfälle så sov jag nästan i 2 dygn i sträck, minns hur jag stod framför spegeln på toan och tittade på mig själv när jag väl hade vaknat. Jag var vit i ansiktet, hade stora blå ringar under mina ögon och håret rasade när jag tog på det. Jag minns att det svartnade för ögonen och att jag vaknade upp på golvet. Sedan minns jag inte hur allt gick till som riktigt men jag tror att det var någon av vännerna som såg till att ringa min mamma, för hem for jag. Och mamma var utom sig av oro! Jag hamnde på sjukhus, och på en ätstörningsmottagning. Sedan var det slut med gymnasiet för min del (åtminstone för detta år), min mamma tordes inte skicka tillbaka mig igen då lärarna inte hade haft bättre koll. Jag fick insikt i att jag hade drabbats av anorexia enligt doktorerna, en sjukdom jag inte hade hört talas om innan. Och jag höll inte med doktorerna heller för den delen, jag fösökte förklara för dem att jag inte ansåg mig vara tjock och det inte var därför jag slutade äta, utan helt sonika för att jag inte hade någon aptit. Men vem lyssnar på en 16 åring?

Så då var det dags, jag har tagit steget och börjat blogga. Trodde aldrig att jag skulle sitta här vid datorn och skriva om det allra privataste.Men så sitter jag här! En helt främmande person för er, men kanske jag kan tillföra något som kan ge någon nått.

Jag har absolut inte den blekaste aning vad jag ska skriva egentligen, ska jag börja hela min livshistoria? Ska jag berätta hur min dag varit? Ska jag berätta vad kottan sa för roligt igår? Eller vilken djup diskussion sambon hade med våran nyblivna tonåring i eftermiddags? Ska jag inleda med att vara tvärdjup? Hur ärlig ska jag vara när jag skriver? Ska jag verkligen säga allt jag känner/tycker/hör eller ska jag vara artig och väluppfostrad och försköna det hela? Så långt har jag inte tänkt än. Jag är nybörjare på att blotta mig, jag är van att skriva ner på papper och kasta bort det sedan, alternativet att behålla allt för mig själv och trycka ner det i fotsulorna tills jag spricker som en överfylld vattenballong.....

*tar en prilla*

Nåväl, inatt håller jag mig vaken. Jag gör så ibland, jag arbetar nämligen mest natt. Så jag brukar "förvaka" så jag kan sova länge på dagen och arbeta hela natten strålande pigg. Den här tiden är otrolig viktig för mig, det är nämligen min chans till egentid. Att få vara vaken i lugn och ro, utan några som helst störningsmoment, att bara få sitta ensam i gästrummet vid datorn och titta på en film, eller nere i tvrummet framför en spännande okultdokumentär med en kopp cappuccino i handen och lite tända ljus. Jag som i grund och botten är en ensamvarg, njuter av dessa timmar i ensamhet när hela huset är tyst och stilla och alla sover. Som balsam för själen. Nå tro nu inte att jag inte älskar min familj för det, för att min familj är mitt liv och mitt allt. Finns inget jag skulle kunna göra för dem. Men jag tror att en välmående mor ger en välmående familj, eller tror och tror, JAG VET!

I skrivande stund så ligger "gammkatta" och spinner tyst medan han tittar på när jag skriver, en stor tass ligger på mitt lår och trycker ner klorna varsamt i skinnet. Och hela huset andas lugn.

Jag är lugn, jag mår bra.