Senaste inläggen

Av trubbsla - 21 oktober 2014 03:40

Efter några tumultartade veckor så har jag ännu inte landat, och från att varit så gott som ångestfri i flera år så är den tillbaka med full fart. Ja det finns orsaker, stora orsaker.

Jag har inte ens orkat bry mig om att jag har en blogg, har struntat i den totalt, med all rätt.

Det jag måste fokusera nu på är min familj, mina barn och min sambo behöver mig mer än någonsin.

Jag har kommit fram till att man kan klara rätt mycket trots att man lider av ångest, jag har klarat av tvintervjuer, jag har kalrat av att pratat i radio, jag har klarat av att vara med i tidningen TROTS min panikångest som ingen annan än mina närmsta anhöriga vet om. Jag klarar av att arbeta fullt, jag klarar av alla vardagsbestyr till fullo, och jag klarar av att ge 110 % av mig själv på mina sidoprojekt på fritiden. Vad har blivit mina sidoprojekt då? Att få unga att komma på rätt spår i livet, att få föräldrar att ta sitt ansvar över sina ungdomar, DET har blivit mitt sidoprojekt och det är enoooormt stort projekt. Helst skulle jag behöva ta tjänsteledigt för att bara jobba med det här samt att vara med min familj, men det ger inte mat på bordet då mina projekt inte ger mig något annat betalt än tryggare miljö för mina barn (ja jag vet att det är stort, men det ger inte mina barn mat heller så....)

Nåväl efter en tumultartad vecka som jag inte vill prata högt om här just nu, så sitter jag åter igen på jobbet.....en lugn natt. Kan nästan inte andas det känns som att jag andas genom ett 1 mm brett sugrör, hjärtat pumpar otroligt fort, jag kallsvettas, jag har sockerdricka i båda armar och händer, magen är i uppror och jag har fått kuta på toa några gånger......MEN jag är inte döende, jag är inte fysiskt sjuk utan det är ren och skär ångest och den i sig är inte farlig. SÅ jag fortsätter att arbeta, ingen ser på mig när jag mår såhär dålig som jag egentligen gör. Ja förutom att jag kanske låter andfådd mellan varven och måste sucka och gäspa mycket, lätt att köra med undanflykt astma som gör sig påmind (har inte astma) Svettningarna som varvas med frossa....ja då får jag väl byta tröja mellan varven då.....

Jag vet nu att jag kan göra allt 110 % och jag kommer inte dö.....jag kan fungera trots all ångest som skär i mig. Ja den är jävligt jobbig MEN jag överlever och kan köra på ändå.

Förr gömde jag mig när ångesten bet tag, förr trodde jag varje gång att jag skulle dö......nu vet jag bättre, men det har tagit mig 17 år att komma dit jag är idag. Jag vet att jag aldrig blir 100 % frisk från detta så det är lika bra att köra på även fast den är sjukt jobbig. Hur gör du när du får ångest? Panikångest? Vad tröstar du dig med? Piller? Gömma dig? Gråta? Självmordstankar?

Mitt råd.....lär dig leva med skiten och kör stenhårt ändå, det finns viktigare saker i livet och det är dina anhöriga! LEV för dem och låt inte ångesten vinna!


ANNONS
Av trubbsla - 28 september 2014 05:22

Har inte orkat blogga nått, har ingen energi kvar längre. Jag kämpar för att hålla huvudet över ytan hela tiden. Jag och min sambo har pratat ut och bestämt oss för att försöka få detta att fungera. Det är bra! Vi har även gjort ett försök till några nya rutiner hemma, som gäller både oss vuxna som barn.

JAg känner mig dock som en jäkla urkokt spagetti, men jag försöker verkligen. Jag kämpar verkligen....eller gör jag det? Jo jag försöker låtsas att allt är som vanligt med mig, och att allt rullar. Jag ska försöka 110 % att få våra rutiner hemma att fungera, hur svårt det än må vara. Jag kan inte bryta ihop, det tjänar ingen på. Jag måste vara stark, framförallt för mina barnsskull. Jag måste orka driva igenom allt för att det ska fungera bra för sonen, han som håller på att växa upp och gör sina små revoltförsök, jag måste vara stark för min dotters skull då hon är i en känslig växaupp ålder, jag måste även försöka vara stark för min sambos skull också som faktiskt påbörjat en utbildning och behöver mig.

Vad behöver jag? Vad behöver jag?

ANNONS
Av trubbsla - 13 september 2014 21:36

Ja just nu känns det skit!

Sonen fortsätter att smygröka, vad ska jag göra? Vad ska jag säga? Då det inte vill gå in! Han har uppenbara bekymmer men vill inte prata, jag finns ju här. Vet varken ut eller in.

Jag har mer ångest, vill inte vara kvar i mitt förhållande längre......

Det känns som att det kommit en rejäl svacka för våran lilla familj just nu och jag vet inte hur jag ska vända den här sjunkande båten.

Av trubbsla - 7 september 2014 05:47

Har fått landat lite efter dessa dagar, konstigt nog har det nog varit bra för mig att arbeta. Komma hemifrån några timmar och få lite distans från allt. Att jag sedan har världens goaste kollegor som jag kan ventilera med är en bonus.

Jag har fortfarande oron kvar i kroppen, men när barnen mår bra så mår jag bra.....så enkelt är mitt liv. Min käre son kom och väckte mig efter jag fått sova i hela 3 timmar, jag var trött som ett as men klev upp (hade arbetat natt gick och lade mig vid 08 men somnade inte förren 10) så var det full fart fram, upp klä på sig och skjutsa till vänner. Blev lite extra glad när han frågade om en av de nyare vännerna fick övernatta. Då jag inte skulle vara på plats själv eftersom jag är på jobbet så frågade vi om det var okey för fadern i familjen och det var det givetvis. Så alla glada och nöjda och en slags ro infann sig i hemmet igen.....Kottan var på gott humör också, även fast hon bråkat och sett till att storebror verkligen fick kämpa de där timmarna jag sov så gick det liksom vägen ändå (jag har en kavat bestämd dam som är duktig på att sätta tjursidan till mot sin storebror) Hon var så nöjd när hon sprallandes fick låna kusinens lilla hund och leka med. Jösses vad den hunden och min kotta är lik varann till sättet, spralliga lekfulla otåliga och *harkel* lite döv när ordet NEJ eller "lugna ned dig" ljudas fram.

Så efter några intensiva timmar på jobbet så har det även lugnat sig här, och jag håller på att DÖÖÖÖ av trötthet. Nu är det inte många timmar kvar tills ajg får sluta och IDAG får jag sova riktigt eftersom farmor är hemma och passar barnen :) Tack gode värld för det!



Av trubbsla - 5 september 2014 21:24

Jag orkar inte med allt tjafs, jag orkar inte jag går under, jag drunknar. Ja så känns det idag. Just idag skulle jag vilja fly från allt och alla, packa väskan och försvinna i 10 år. Komma tillbaka och allt skulle vara solsken och gröna skogar igen. Nä självklart skulle jag ALDRIG göra det, men att jag känner så just idag går inte att förringa. Jag känner mig som en bov att jag måste hålla på att sonen ska hålla sig hemma efter kl 18 idag, dels är han förkyld och dels måste han hjälpa mig att se efter lilla kottan imorgon. Han blir givetvis ARG och hatar mig och sin "far".....ja det är inte roligt men jag hittar ingen barnvakt, inte min sambo heller. Och eftersom sambon pluggar på vardagarna utan inkomst måste han arbeta extra på helger när han blir inringd. Hade ett långt samtal med min son idag och jag förstår att han blir arg, jag förstår att han hellre vill vara med sina vänner. Men det är inte möjligt alla helger, tyvärr. Jag känner mig som en bov, det går inte att komma undan, och i mina svagaste ögonblick så känner jag att jag vill släppa honom helt och låta han göra vad fasen han vill, när han vill (Nej det skulle aldrig heller inträffa, bara en känsla)

Jag är hypersensitiv och känner precis genom honom hur han känner sig orättvist behandlad, jag ser på honom besvikelsen och ilskan över att inte få göra det han tycker om, han är så förbaskat duktig i skolan och han sköter för det mesta allt vi ber om, därför smärtar det desstu mer att inte låta honom göra det han vill.

Så just idag känner jag att jag bryter ihop, jag känner mig inte lämpad som mamma, jag känner mig värdelös, det känns som att jag gör nått fel, jag blir arg på mig själv, jag blir arg på min sambo, jag vill linda in mina barn i bomull och låta de få göra allt de älskar, jag vill inte att mina barn ska vara arg på mig, jag vill vara världens coolaste snällaste mamma i hela världen.......verkligheten ser annorlunda ut. Mina barn har regler och ramar och de hatar det......jag hatar det......Ångesten byggs på så fort jag stänger dörren och far till jobbet, jag är stark och stadig inför mina barn, håller på det jag sagt......åker iväg mot jobbet.......bryter ihop totalt!

Är det såhär det ska vara? Vad kommer hända med relationen mellan mig och mina barn? Kommer de hata mig för all framtid? Suck jag orkar inte......snälla låt allt bli enkelt igen!

Snälla låt allt bli enkelt igen, snälla snälla snälla!!!!!!

Av trubbsla - 5 september 2014 03:53

Igår satt jag och sambon och tittade på tv:n, han ställer sig upp och ska precis gå in i köket då tv:n byter kanal av sig själv och går in i menyn. Jag som verkligen tror att andar finns hajjar till på en gång. Min sambo dock tycker det hela är humbug och fnyser till. Nåja visst kan allt elektroniskt strula ibland och föra sitt eget liv. Vi körde uteslutningsmetoden att tvdosan skulle ha kommits åt, men den låg orörd kvar på bordet. Skrev om det på facebook och min kloka släkting tyckte att det lät mest som elektronikstrul....Ja vi släppte det där iallafall.

lite senare på kvällen så sitter vi åter igen och tittar på tv:n då bordsfläkten helt plötsligt startar...hur förklarar man det då?

Nåväl min sambo såg faktiskt lite blek om nosen ut vid det här laget, fläkten går inte att bortförklara på något sätt. 

Vad vill mina påhälsare? Det var ju inte längesedan jag hade besök på mitt jobb av dem som ni säkert minns från tidigare inlägg. Jag har frågat, men inga svar kommer. Skulle behövt en synsk person nu känner jag.

Av trubbsla - 30 augusti 2014 01:06

Jag tänker inte se några nyheter på ett tag nu, tänker inte läsa någon dagstidning heller! Tänker leva i min egna rosiga värld men vanliga vardagsbekymmer! Varför undrar ni? Jo för jag lider så med alla stackars människor där ute som måste leva i krig och ond bråd död och oro, lider verkligen med alla stackare som lever med ebola omkring sig. Min ångest maximeras av oro av att det ska bli krig här i Sverige också, eller att ebolan kommer hit och tar död på oss alla som jag skrev tidigare så lever jag mig in i en "verklig" värld när ångesten biter tag i mig. Så för att klara av att stå på benen och ta hand om inte bara mig själv utan min familj och mina djur så måste jag kapa udden av sånt som förstärker min ångest. Dagstidningar och nyheter på tv är en sådan sak exempelvis.


Så för att prata om något annat så har jag nu kommit överens med hästägarinnan att jag fortsätter att låna hennes islänning över vintern, och känner jag att jag orkar och har råd att ha kvar henne så köper jag henne. Hon är verkligen helt underbar både hästen och hennes ägare! Så idag passade jag på att shoppa lite mer grejjer åt henne (hästen alltså) lite braatthasaker. Sedan for jag och dottern till ridskolan och hon hade lektion, idag fick hon en liten ponny som jag fick släpa runt i manegen med, dottern var inte alls nöjd då hon är van att rida "sin egen" som är en pigg gammal dam som lyssnar på henne. Så att jämföra henne med en vanlig ridskoleponny går inte, testa förklara det för en arg femåring!

Nåväl lektionen flöt på ändå trots att min kära dotter inte var så glad, hon lärde sig äntligen att rida lätt. Hon har varit så van att sitta ner hela tiden då "våran" häst mest töltar. Men nu fattade hon skillnaden på trav och tölt och jag blev så stolt.

Sedan for vi hem käkade tacos och jag kastade mig i duschen för att sticka iväg och jobba extra (lär bli mycket extraarbete i framtiden om vi ska ha häst) Tack och lov är inte augusti slut än så jag får fortfarande ut sommarbonus för extrapass. Så nu sitter jag här.....

Trodde det skulle komma sms från sonen men det kom aldrig nått, vilket då innebär att sambon inte kläckt ur sig att sonen inte kommer ha tillåtelse att gå på ungdomsgården imorgon. Suck, jag blir lite ledsen för sonens skull men jag förstår min sambos resonemang, sonen har alltså haft utegångsförbud i snart en vecka pga av olika orsaker. Och att gå på gården imorgon är efterlängtat, sambon tyckte att han inte skulle gå för då kanske han äntligen förstår att det kommer en konsekvens av att hitta på jäkelskap. Själv har jag jävligt svårt för att sätta "straff" men förstår ju varför man måste ge konsekvenser av handlingar för att förstå saker när man växer upp. Men det gör ont i mammahjärtat! Jag hoppas så innerligt att sonen nu tagit till sig av allt vi pratat om och att han försöker sköta sig i framtiden, att han accepterar att vi ibland säger nej och att det alltid finns orsaker varför vi gör som vi gör.

Det är svårt att uppfostra en tonåring! Det är mycket enklare när de är små. Satt och tittade på kort från när han var bäbis, mitt lillpyre <3 Har så svårt att förstå att han nu går i årskurs 7, vart tog åren vägen?


Av trubbsla - 26 augusti 2014 16:49

Vardagen rullar på, nu är jag inne i ekorrhjulet igen efter månader av sjukskrivning sedan min ryggoperation (som gick jättebra) Nu är det jobb, familj, jobb, sova, jobb, familj igen. Nätter och dagar går igop med varann och jag börjar redan känna hur motivationen glider ifrån mig en aning. Nu under min sjukskrivning har jag tack och lov fått må bra och jag har flödat med ideer och motivation till att göra saker och ting lite finare och lite bättre. 

Nu när jag arbetade natt sist så spökade det för mig och min kollega. Plötsligt så står en människa bakom mig, jag ser fötterna och de bruna sandalerna, när jag vänder mig om finns det ingen där. Rummet blev kyligt och jag var glad att jag inte var helt ensam om upplevelsen för då hade jag nog sökt upp första bästa psykiatriavdelning och lagt in mig själv. Dagen efter så åker jag och hälsar på min mamma, då någon går upp för trappen, lika här så ser jag benen och hör hur någon går uppåt. men det var inte en människa där. 

Vad vill denna mig?

Presentation


Välkommen in i min värld

Fråga mig

0 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
   
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Oktober 2014
>>>

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ trubbsla med Blogkeen
Följ trubbsla med Bloglovin'

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se