En sak som jag tror få barnlösa är medvetna om är att den dagen man blir förälder är den dagen man bestämma sig för att ha sitt hjärta utanpå kroppen, på livstid!

Jag hade alltid en naiv tro att det skulle bli lättare ju större barnen blev. Men denna sommar har jag kallt insett att det blir VÄRRE ju större barnen blir. min nyblivne tonåring har alltid varit foglig, alltid varit lugn och alltid lyssnat på vad man har sagt åt honom. Jag har nog inte ens insett hur bortskämd jag varit med detta barn. När han var nyfödd sov han nästan hela nätterna, han åt som han skulle, var lugn och glad jämt. Dagistiden gick hur bra som helst och han utvecklades snabbt och var duktig på allt han gjorde. Hamnade inte i några konflikter med andra barn och var en god kamrat redan då. Lika i skolan senare, han är smart, duktig i skolan och har redan höga betyg, är populär och har massor av vänner. Jag som mamma har verkligen åkt på en räkmacka. Mina små orosbekymmer har väl varit vid sjukdomar, dom där ettriga förkylningarna, eller magsjukorna som givetvis kommit som ett brev på posten (precis som det gör för alla barn) mammahjärtat har gått sönder när man sett sitt barn må dåligt.

Nu börjar han i årskurs 7 och denna sommar har han verkligen blommat upp, med alla hormoner och tankar som hör till tonåren. Och min prövning som mor har nu börjat. Det är ett ständigt tjat om att passa tider, ett ständigt tjat om att vara försiktig, att försöka hjälpa till hemma osv....listan kan göras lång.

Min foglige son har nu börjat tänja på gränserna, börjat tänja ut navelsträngen kan man säga. Jag har nu inte koll 24 timmar om dygnet på vad han gör. Jag försöker verkligen, det ska gudarna veta. Men en sak som jag märker nu är att han utökat sin bekantskapskrets och det innebär att jag inte längre känner föräldrarna till hans nya vänner, vilket är svårt för en nybliven tonårsförälder! Jag vill ha full koll på mitt barn, jag vill kunna lita på att jag packat hans ryggsäck rätt och att han fortsätter vara den här kloka smarta grabben livet ut.

Jag måste låta honom testa sina vingar också, givetvis förstår jag det och jag kämpar nu med att låta honom ha frihet under ansvar. Dvs att han gärna får vara med sina vänner, jag låter honom tillochmed följa med de nya äldre vännerna till byn när de åker epa. Men jag vill att han är hemma till en viss tid och jag vill att han hör av sig emellanåt och berättar om de ska på andra ställen än där de befinner sig. Mitt hjärta är i kaos och pulsen hög för jämnan. Helst av allt vill jag att han är hemma, i tryggheten med mig.

Jag håller hårt om min femåriga kotta och och vet att tiden går så jäkla fort och det dröjer inte länge tills även hon står i dörren 13 år gammal.

Jag är inte gammal, jag fick barn när jag var 20. Det var inte längesedan jag själv var där, och det känns besynnerligt.

jag pratade med min mamma förut och förklarade att det är ångestfyllt att inte ha samma koll längre, och hon kunde inte trösta mig för fem öre. hon sa bara "Camiljont, det här är bara början"

Fy jag gruvar mig inför alla prövningar som tonåren hör till.....första fyllan, första skolken, första olyckliga kärleken osv. Jag vill inte tro att mina barn kommer gå igenom det, jag vill verkligen tro att de båda kommer vara två helylle människor som inte kommer testa sånt. Som aldrig någonsin kommer dricka alkohol eller tjuvröka. Och om sanningen ska fram så hoppas jag innerligt att de slipper bli deprimerade, jag hoppas att min lilla trasiga gen inte går i arv och att de får ett enkelt liv. Hänger allt på mig nu? Har jag, och gör jag rätt i deras uppfostran?

Jag kommer aldrig att få några svar på det här nu, facit kommer väl när de är vuxna.

En stund senare.....

Vad tror ni händer? Ja bara en stund efter jag skrivit detta inlägg ringer min käre sambo (jag är på jobbet) och berättar att sonen rymt ut. VA! skriker jag. Ja lugn nu gumman säger min sambo, det är inte så farligt som det låter. Han och hans övernattningskompis hade varit flitiga och lagt kuddar under täcket så man skulle tro att de låg och sov. Sedan hade de smitit ut på gården och var inte långt hemifrån, MEN klockan halv tre på natten en lördag. Näe det är inte okey för mig! Det ä inte heller okey för min sambo. Visst bor vi lantligt till, men det spelar ingen roll Min nyblivna tonåring VET att han inte har något ute att göra sent, han vet att han ska vara hemma. Tack och lov så vaknade min sambo av att dörren gnekade. Så sambon fick ringa upp hans komis föräldrar och berätta vad våra påhittiga grabbar hade gjort och vännen blir tryggt eskorterad till sitt eget hem imorgonbitti. Min käre son får räkna med att följa sin mor och far överallt för en tid framöver, det blir då inte med sina vänner han kommer få vara med.

Åh jag blir så less! Vart tog min goa snälla kloka son vägen? samtidigt vet jag att man som tonåring testar gränser och jag är glad att det inte är värre påhitt än såhär. Men jag är inte redo! får jag säga så? Jag är inte redo att gå igenom allt detta, jag vill ha full koll! Jag är inte redo för att vara tonårsförälder nu, kunde han inte vara liten ett tag till!

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Efter några tumultartade veckor så har jag ännu inte landat, och från att varit så gott som ångestfri i flera år så är den tillbaka med full fart. Ja det finns orsaker, stora orsaker. Jag har inte ens orkat bry mig om att jag har en blogg, har stru...

Har inte orkat blogga nått, har ingen energi kvar längre. Jag kämpar för att hålla huvudet över ytan hela tiden. Jag och min sambo har pratat ut och bestämt oss för att försöka få detta att fungera. Det är bra! Vi har även gjort ett försök till några...

Ja just nu känns det skit! Sonen fortsätter att smygröka, vad ska jag göra? Vad ska jag säga? Då det inte vill gå in! Han har uppenbara bekymmer men vill inte prata, jag finns ju här. Vet varken ut eller in. Jag har mer ångest, vill inte vara kva...

Har fått landat lite efter dessa dagar, konstigt nog har det nog varit bra för mig att arbeta. Komma hemifrån några timmar och få lite distans från allt. Att jag sedan har världens goaste kollegor som jag kan ventilera med är en bonus. Jag har fort...

Jag orkar inte med allt tjafs, jag orkar inte jag går under, jag drunknar. Ja så känns det idag. Just idag skulle jag vilja fly från allt och alla, packa väskan och försvinna i 10 år. Komma tillbaka och allt skulle vara solsken och gröna skogar igen....