Jag orkar inte med allt tjafs, jag orkar inte jag går under, jag drunknar. Ja så känns det idag. Just idag skulle jag vilja fly från allt och alla, packa väskan och försvinna i 10 år. Komma tillbaka och allt skulle vara solsken och gröna skogar igen. Nä självklart skulle jag ALDRIG göra det, men att jag känner så just idag går inte att förringa. Jag känner mig som en bov att jag måste hålla på att sonen ska hålla sig hemma efter kl 18 idag, dels är han förkyld och dels måste han hjälpa mig att se efter lilla kottan imorgon. Han blir givetvis ARG och hatar mig och sin "far".....ja det är inte roligt men jag hittar ingen barnvakt, inte min sambo heller. Och eftersom sambon pluggar på vardagarna utan inkomst måste han arbeta extra på helger när han blir inringd. Hade ett långt samtal med min son idag och jag förstår att han blir arg, jag förstår att han hellre vill vara med sina vänner. Men det är inte möjligt alla helger, tyvärr. Jag känner mig som en bov, det går inte att komma undan, och i mina svagaste ögonblick så känner jag att jag vill släppa honom helt och låta han göra vad fasen han vill, när han vill (Nej det skulle aldrig heller inträffa, bara en känsla)

Jag är hypersensitiv och känner precis genom honom hur han känner sig orättvist behandlad, jag ser på honom besvikelsen och ilskan över att inte få göra det han tycker om, han är så förbaskat duktig i skolan och han sköter för det mesta allt vi ber om, därför smärtar det desstu mer att inte låta honom göra det han vill.

Så just idag känner jag att jag bryter ihop, jag känner mig inte lämpad som mamma, jag känner mig värdelös, det känns som att jag gör nått fel, jag blir arg på mig själv, jag blir arg på min sambo, jag vill linda in mina barn i bomull och låta de få göra allt de älskar, jag vill inte att mina barn ska vara arg på mig, jag vill vara världens coolaste snällaste mamma i hela världen.......verkligheten ser annorlunda ut. Mina barn har regler och ramar och de hatar det......jag hatar det......Ångesten byggs på så fort jag stänger dörren och far till jobbet, jag är stark och stadig inför mina barn, håller på det jag sagt......åker iväg mot jobbet.......bryter ihop totalt!

Är det såhär det ska vara? Vad kommer hända med relationen mellan mig och mina barn? Kommer de hata mig för all framtid? Suck jag orkar inte......snälla låt allt bli enkelt igen!

Snälla låt allt bli enkelt igen, snälla snälla snälla!!!!!!

Igår satt jag och sambon och tittade på tv:n, han ställer sig upp och ska precis gå in i köket då tv:n byter kanal av sig själv och går in i menyn. Jag som verkligen tror att andar finns hajjar till på en gång. Min sambo dock tycker det hela är humbug och fnyser till. Nåja visst kan allt elektroniskt strula ibland och föra sitt eget liv. Vi körde uteslutningsmetoden att tvdosan skulle ha kommits åt, men den låg orörd kvar på bordet. Skrev om det på facebook och min kloka släkting tyckte att det lät mest som elektronikstrul....Ja vi släppte det där iallafall.

lite senare på kvällen så sitter vi åter igen och tittar på tv:n då bordsfläkten helt plötsligt startar...hur förklarar man det då?

Nåväl min sambo såg faktiskt lite blek om nosen ut vid det här laget, fläkten går inte att bortförklara på något sätt. 

Vad vill mina påhälsare? Det var ju inte längesedan jag hade besök på mitt jobb av dem som ni säkert minns från tidigare inlägg. Jag har frågat, men inga svar kommer. Skulle behövt en synsk person nu känner jag.