Har inte orkat blogga nått, har ingen energi kvar längre. Jag kämpar för att hålla huvudet över ytan hela tiden. Jag och min sambo har pratat ut och bestämt oss för att försöka få detta att fungera. Det är bra! Vi har även gjort ett försök till några nya rutiner hemma, som gäller både oss vuxna som barn.

JAg känner mig dock som en jäkla urkokt spagetti, men jag försöker verkligen. Jag kämpar verkligen....eller gör jag det? Jo jag försöker låtsas att allt är som vanligt med mig, och att allt rullar. Jag ska försöka 110 % att få våra rutiner hemma att fungera, hur svårt det än må vara. Jag kan inte bryta ihop, det tjänar ingen på. Jag måste vara stark, framförallt för mina barnsskull. Jag måste orka driva igenom allt för att det ska fungera bra för sonen, han som håller på att växa upp och gör sina små revoltförsök, jag måste vara stark för min dotters skull då hon är i en känslig växaupp ålder, jag måste även försöka vara stark för min sambos skull också som faktiskt påbörjat en utbildning och behöver mig.

Vad behöver jag? Vad behöver jag?