Vardagen rullar på, nu är jag inne i ekorrhjulet igen efter månader av sjukskrivning sedan min ryggoperation (som gick jättebra) Nu är det jobb, familj, jobb, sova, jobb, familj igen. Nätter och dagar går igop med varann och jag börjar redan känna hur motivationen glider ifrån mig en aning. Nu under min sjukskrivning har jag tack och lov fått må bra och jag har flödat med ideer och motivation till att göra saker och ting lite finare och lite bättre. 

Nu när jag arbetade natt sist så spökade det för mig och min kollega. Plötsligt så står en människa bakom mig, jag ser fötterna och de bruna sandalerna, när jag vänder mig om finns det ingen där. Rummet blev kyligt och jag var glad att jag inte var helt ensam om upplevelsen för då hade jag nog sökt upp första bästa psykiatriavdelning och lagt in mig själv. Dagen efter så åker jag och hälsar på min mamma, då någon går upp för trappen, lika här så ser jag benen och hör hur någon går uppåt. men det var inte en människa där. 

Vad vill denna mig?