Sitter åter igen på jobbet, en lugn natt *peppar ta i trä"

Läser runt på lite olika sajter bland annat #aftonbladet och får ångest. Ni vet den där krypande känslan i kroppen, när håren reser sig på armarna och man får en klump i halsen. Mitt hjärta börjar att ticka lite snabbare och det känns som att någon har krypit in i mitt bröst och sakta kramar åt lungorna så luften blir allt svårare att dra ner i dem, huden börjar sakta bli lite fuktigare tills en liten svettpärla bildats och bestämmer sig rinna nerför min rygg. Varför denna reaktion då? Jo denna gång pga av vädret.

Igår när jag läste artiklar så var det mer en känsla av "frisk" ångest, ni vet medlidande för de drabbade i Syrien.

Idag sitter ångesten i längre känns lite åt det sjukare hållet och jag kan inte riktigt bli kvitt den. Tankarna börjar mala om världens undergång, och på nått sätt så lyckas jag rulla tankesnöbollen större och större och helt plötsligt har jag skapat mig en bild i huvudet hur jag förtvivlat kramar mina barn innan en enorm blixt slår ner och förgör hela mänskligheten. Det är helt sjukt hur mitt huvud fungerar och omedvetet lever jag mig in i känslan av att snart ska dö, känslan att mina barn ska dö, alla jag älskar runt omkring mig ska dö. Och allt blir så verkligt, otäckt verkligt och ångesten ligger nu upp på 10 om jag ska räkna enligt 1-10 skalan.

Det är då pennan brukar åka fram i vanliga fall, så det här med bloggen är något nytt för mig. En chans att landa i verkligheten igen och mentalt se framför mig att allt är lugnt och behagligt. Ingen jag älskar kommer dö av en jätteblixt, vi är trygga.